Från gryning till skymning

Han stod på däck med döttrarna bredvid sig. Hans son, som var mycket yngre än flickorna, höll han i sina armar. De såg ut över havet: en mörkblå ocean så långt ögat kunde nå. Ett vitt skum som virvlade omkring på toppen av vågorna.
De kände en hård vind mot ansiktet. En kall hand mot huden. Ett viskande i deras öron:
”Stanna.”
Viskande:
”Vänd om.”
”Pappa?”
Bachitari såg ner på sin dotter, och hon upp på honom. Hans blick var avlägsen. Inte riktigt där.
Han gjorde inget försök att dölja tåren som rann ner för hans kind. Den, nästan sublima linje som drogs mellan hans öga och haka.
”Var är mamma Bachitari?”
Han grät högt nu, och greppet om sonen hårdnade.
Hans kropp skakade av smärtan. Vred sig i plågor i och med varje nytt andetag… Chocken hade blivit starkare nu. Hade rotat sig djupt inom honom, och varje ord som han försökte uttala, blev till intet.
”… mamma föll…” viskade han.

En halv skylt stod utanför huset.
                                
                                 Välkom
                             Gisou oc 

stod det på den. Det var uppenbart att någon brutit av den i sin egen ilska, men egentligen spelade det ingen roll.
De släpades genom ett tunt lager av lera, förbi husets fasad och sedan vidare till ett vedskjul där en yxa satt fastslagen i marken.
Gisou sparkade upp dörren med sitt högra ben, vilket fick den att slungas upp och ge ifrån sig ett lätt krasande ljud. Han försökte knuffa in Mikomi bland vedträna men han gjorde motstånd. Försökte slå Gisou i magen. Försökte bita honom i händerna.  Knuffa honom. Slog igen. Gisou fångade upp Mikomis slag, tog tag om hans knytnäve och vred om den trehundra sextio grader tills Mikomi var tvungen ge sig. Han föll ner på knä framför Gisou. Hans ena kind lätt vilande mot hans lår. Gisou knuffade in honom i skjulet utan större ansträngning. Sedan vände han sig om. Låste dörren bakom sig.
Mikomi kunde höra hur hans fotsteg, små och snabba i leran, rörde sig över marken och hur hans röst ropade, nästan vrålade:
”Spring inte!”
Tusentals olika känslor vällde över honom: ilska, sorg, förtvivlan, otillräcklighet, och när han slöt ögonen och blundade kunde han se det framför sig. Han kunde nästan känna det: hur Gisou jagade Tsuyayaka.

Det gick tio minuter. Det gick en timme.
Han satt ensam i mörkret. Hans blick pekade bortom taket. En röst ekade i hans huvud.
”Släpp lös mig”, viskade, uppmanade den.
Det kunde ha dröjt en timme. Det kunde ha dröjt en dag.
Mörkret blev allt tätare.
Mikomis sinne förvreds. Fördärvades.
Han var inte längre säker på vem han var.

Till slut öppnades dörren och Gisou kom tillbaka. Mikomi satt i ena hörnet med armarna lindade kring sina knän. Han visste redan då (men inte varför) att han hatade honom.
Gisou förde sin blick ett par gånger över hans ansikte.
”Är ditt namn Enma?” frågade han.
Mikomi svarade inte.
”Jag frågar en gång till, sen tar jag fram kniven.”
Gisous röst hade ett slags lugn till sig. Ett som Mikomi tyckte sig känna igen. Ändå hatade han det. Fruktade det nästan.
”Mikomi.”
”Va?”
”Jag heter Mikomi.”
Gisou växlade sin kroppsvikt till sitt andra ben.
”Nu heter du Enma.”
Tystnad.
”Förstå du?”
Mikomi svarade inte nu heller. Gisou lutade sig framåt och lade handen under hans haka. Han klämde ihop den så att kinderna trycktes ihop.
”Förstår du?”
Mikomi nickade.
”Mitt namn är Gisou och du ska hata mig som om jag vore djävulen själv.”
Greppet om Mikomis haka hårdnade.
”Du ska hjälpa mig att hämta tillbaka någon från helvetet…”
Mikomi försökte säga något. Handen klämde ännu hårdare.
”… Du ska inte ifrågasätta mig och du ska inte tala med mig om jag inte ber dig. Från och med nu är du min ägodel, och mina ägodelar håller käften. Gör de inte det gör jag mig av med dem… Är det förstått?”
Mikomi nickade. Det kändes som om hans kropp krympte tillbaka i skuggorna. Som om han krympte. Som om han föll.

Han lämnade barnen ensamma efter det. Seglade iväg med båten.

Det gick en obestämd tid. Mikomi kände hur han började tappa det. Han försökte krafsa i jorden. I väggarna. Han försökte ta sig ut, men det gick inte. Han hörde någon ute på gatan ropa:
”Hallå?” och sedan, kanske tjugo, kanske trettio sekunder senare: ”Är det någon där inne?”
Han föll på knä och lät naglarna skrapa längs med väggen. Han försökte skrika att han var fången. Att någon måste hjälpa honom. Men skriket blev inga ord. Bara ett skrik. Ett läte. Det blev till ett klanglöst rungade nere i bröstkorgen. Ett blött fräsande i halsen. Ett raspigt skri ur munnen.
Knappt hörbart på hans läppar.

Bachitari vaknade med ett ryck upp i sanden. Någon skrek. Genast kastade han sig upp på fötter. Tigern kom springande mot honom och han hade inte tid att hoppa undan. Han fick den över sig. Fick känna hur den smakade på hans kött. Hur dess tänder grävde sig in i gommen och bakom ögonen och ryckte och slet tills hans ansikte lossnade och allt som fanns kvar var några hårda, pulserande muskler som pumpade upp blod i hålet där hans ansikte en gång funnits.

Snart öppnades dörren. Ett dovt knarrande. Ljudet av frälsning. Av räddning. Han famlade med händerna i natten och fick tag om ett ben.
Mannen som kommit in stod stilla i samma position: stel, oberörd. Han började prata monotont. Hans ansikte vänt framåt. Hakan i en lätt lutning uppåt.
”Sa jag inte till dig… att mina ägodelar håller käften?”

Han satt under ett träd när han vaknade i nästa dröm.
I nästa illusion.
Nästa minne.
Det första som han gjorde var att känna på gräset. Känna den lätta daggen som låg på det. Hur den blötte ner hans hand. En slags kyla i hösten. Ändå varm.
Han kunde se den gröna färgen. Han kunde känna de mjuka stråna smeka mot hans hand. Ändå var de sträva, styva, som att dra handen över ett hav av rakblad.
Han kunde se en mörkblå himmel mot en grön dal.
En man som gick en bit bort. En man som följde en stig.
Han kunde se och känna omgivningen, men han kunde inte känna sin hand.
Han kunde se den framför sig, ett bihang, ett verktyg för hans kropp. Men han kunde inte känna vikten av den. Han kunde inte vara helt säker på att den verkligen tillhörde honom. Han kunde inte vara säker på att den existerade.
Han vrålade och kastade sig upp från marken, ilska och idioti i en blandning som strömmande genom kroppen.

Den andra sparken träffade honom i mitten av bröstet, samma ställe där han blivit sprakad så många gånger förut. Han mumlade något till vem han trodde var Hogosha, men var egentligen allt för berusad av smärtan för att veta vad som pågick. Slagen tryckte honom bakåt i tiden.
Gamla sår sprack upp.
Gamla minnen fördes till ytan.

Han hade ingen uppfattning om tid eller rum, helt plötsligt låg han över mannen som tidigare vandrat på stigen, munnen stängd kring hans ansikte, slitande, bitande i hans kött.

När Mikomi vaknade hade det gått en, två timmar.

Skriken av smärta tog honom tillbaka till verkligheten.
Det här var inget minne.
Det här var ingen dröm.

Han låg på marken och grät medan Tsuyayakas skrik tvingade sig in i hans öron.

Det här var verkligheten, och trots att han inte kunde ta något för givet. Inte kunde känna någonting. Inte kunde uppfatta sig själv, visste han nu: han existerade.

Hur skulle han orka med det här mer?
Han blundade.
”… kan ingen hjälpa mig?”