Två smärtor

Fåglarnas sång kom tillbaka in i världen. Sedan kom ljuset och träden. Sist kom förståndet.
Han vrålade rätt ut tills smärtan i huvudet blev så olidlig att han var tvungen att sluta. Han slog upp ögonen helt och hållet och stirrade upp i trädens kronor. Solens strålar bländade hans svullna ögon. Huvudet pulserade kraftigt när han reste sig upp på alla fyra. Sedan ännu mer när han ställde sig upp helt. Han tog långsamt in världen som låg framför sig med sina sinnen. Det tog länge innan han riktigt förstod vad han tittade på, och när han väl gjorde det spydde han. Han spydde vid lukten av eld som fortfarande glödde i gräset. Vid lukten av blod som samlats i pölar på marken. Vid lukten av det brända köttet som han stirrade rakt in i.
Han såg fyra avbrutna armar som låg på en hög av päls och inälvor. På en av armarna, en som pryddes av ett stort bitmärke, låg Inus krossade skalle.
De döda ögonen stirrade rakt in i hans. Hundens sista tankar fanns fortfarande färska i blicken. Mikomi hade aldrig sett så mycket rädsla i ett par ögon förut.

Han satt ensam i en krater där alla träd var uppslitna ur jorden och marken var helt och hållet sönderbränd. Det fanns inget annat tecken på liv runtomkring honom annat än fåglarnas sång.

Bachitari slog upp dörren och föll ihop på golvet nedanför den. Han andades hårt mellan sammanbitna tänder och pressade samtidigt höger hand mot vänster sida där ett stort öppet sår hotade att förblöda honom. Sedan reste han sig med nöd och näppe upp och haltade framåt igen.
Han höll fortfarande handen tryckt mot såret när Shukuns blick mötte hans. Handen slant och blodet som förut legat i hans hand rann ner för benet. Han vrålade rätt ut och föll ihop igen. Han tryckte pannan mot det kristallklara golvet och blundade hårt. När han tittade upp igen möttes hans blick av Shukuns fötter.
Han tittade ner på blodet som flöt ut över hans golv.
”Bachitari”, suckade han och skakade på huvudet.
”Något hände…” viskade Bachitari och fumlade med handen efter såret.
”Det menar du inte?”
Bachitari vände sakta blicken mot Shukun.
”Du misslyckades Bachitari!” vrålade han.
Bachitari skyddade ansiktet med händerna som om han trodde att Shukun skulle sparka honom.
”Ja!” stammade han. ”Ja, jag misslyckades!”
Shukun böjde sig ner och lyfte upp honom från golvet så att hans fötter hängde några centimeter över marken.
”Du är värdelös Bachitari”, väste han. ”Vad fan hände?”
”Enma…”
Shukun stirrade på honom.
”Prata högre!”
”Enma”, stammade Bachitari igen. ”Han förändrades och…”
”Idiot!”
Shukun kastade honom genom luften så att han landade några meter därifrån med ett krasande ljud. Shukun såg hur han vred sig i smärta. Han gick runt i en cirkel på golvet ett tag och masserade tinningen med sina fingrar. Sedan vrålade han av ilska så att det ekade i hela salen. Bachitari försökte krypa därifrån men hann inte långt innan Shukun kom ikapp honom och tog ett stenhårt grepp kring hans vrister. Han drog honom över marken vilket fick ett spår av blod att smetas ut över golvet. Bachitari skrek skräckslaget.
Mikomi haltade fram genom skogen. Lukten av eld blev allt mer avlägsen.
”Tsuyayaka?” ropade han.
Han sköt några grenar åt sidan och haltade vidare.
”Tsuyayaka?”
Han klev över en stor rot som stack upp genom marken. Han tyckte att han kände igen den. Hade han varit här förut?
Han satte händerna som en tratt framför munnen för att hans röst skulle höras tydligare.
”Tsuyayaka!” vrålade han.
När rösten svek honom stod han bara och stirrade runtomkring sig. Det var lika bra att erkänna det. Han var vilse.

Shukun greppade tag om Bachitaris bakhuvud och slog det mot golvet.
”Säg det!” vrålade han.
Bachitari vrålade och sparkade med benen. Det var svårt att avgöra om han grät eller skrattade när pannan lämnade ett blodigt avtryck i golvet. Två av hans tänder föll ut ur munnen.
”Säg att du aldrig kommer att svika mig igen!”
Bachitari stammade. Fortfarande skrikande. Shukun slog hans huvud i golvet igen.
”Förlåt… förlåt!”
”Va?” röt Shukun. Han höll Bachitaris huvud bakåt och tryckte sitt öra mot hans mun så att han kunde höra hans viskningar.
”Jag… jag, jag lovar…”
Shukun nöjde sig med det och dunkade sedan Bachitaris huvud i golvet en sista gång. Han reste sig upp. Lät Bachitari ligga.
”Men det spelar ingen roll”, mumlade han sedan och började gå tillbaka mot tronen.
Bachitari pressade handen mot sidan igen. Smärtan var mycket intensiv.
”Jag har skickat ut någon annan. Jag är säker på att han kommer att lyckas bättre än du.”
”Vem?”
”En ny demon. Obake heter han.”
Shukun flinade och satte sig ner på sin tron.
”Jag är säker på att du har träffat honom förut.”
Bachitari gav ifrån sig ett krystat leende.
”Du har en chans till Bachitari. Lyckas du hjälpa Obake döda Mikomi så kan du stanna här. Men om du misslyckas ännu en gång ska jag lämna över ditt liv till högre makter än mig.”
Bachitari reste sig upp på alla fyra. Det droppade blod ner på golvet. Han drog handen över pannan och stirrade ner i det röda som fastnat i hans handflata.
”Jag ska inte svika dig igen Shukun”, väste han och bet ihop tänderna. Det blänkte till i hans ögon.
Shukun flinade och lutade sig tillbaka.
”Men du. Innan du går kan du väl städa upp efter dig”, sa han och pekade på blodspåret på marken.

Plötsligt fick han syn på något som tände en gnista med hopp inom honom. Ett långt led av fotspår som ledde djupt in i skogen. Han var säker på att det var hennes eftersom fotspåren var för små för att kunna vara Bachitaris. Trots att smärtan i benet bara fortsatte att öka, fortsatte han att springa efter spåren ända tills han såg det han inte ville se. Där spåren upphörde låg Tsuyayaka i en pöl av blod. Hennes kropp var svårt misshandlad, och det var tveksamt om hon fortfarande levde. Han föll gråtande ner på knä bredvid henne.
”Säg något”, grät han mellan gråtanfallen. ”Snälla… säg något…”
En svår ångest började krypa fram inom honom när han insåg att han antagligen hade gjort det här mot henne. Han greppade tag om hennes axlar och ruskade kraftigt om henne.
”Säg något!” ropade han, nästan ilsket.
Det dröjde några sekunder innan Mikomi började inse att han kanske inte skulle få något svar.
Han tittade ner på det svullna ansiktet. Vad hade han gjort mot henne?
”Tsuyayaka du måste vakna”, viskade han och strök henne över kinden.
Men hon rörde sig inte.
”Tsuyayaka?”
Hon svarade inte.
Överläppen började darra och han gav ifrån sig ett hest hulkande läte. Han föll framåt och begravde ansiktet i hennes armar. När tårarna började falla kom smärtorna i bröstet och han började gråta allt mer hysteriskt.
Han slog till henne i bröstet.
”Tsuyayaka svara mig för i helvete!” vrålade han och slog henne i bröstet igen.
”Vakna!”
Han slog handflatorna mot ansiktet och grät i dem.
”Åh gud!” utbrast han och sedan vrålade han det ännu en gång. ”Åh gud, vad fan har jag gjort?”