Kapitel: 9

Var är jag? Är jag död? Nej. Jag känner fortfarande doften av hans stinkande andedräkt… Jag öppnade ögonen och stirrade in i hans tomma, kalla ögon. Framför mig stod han. Belsebub. Han böjde sig ner och flinade. Han njöt. Jag försökte lossa på repet som jag var fastbunden med. Det lyckades inte. Belsebub skrattade ett hånfullt skratt åt mig.
    ”Trodde du… att du kunde döda mig?” mumlade han, och strök handen igenom mitt hår. Det var obehagligt. Han tvingade bak ansiktet så att han kunde se mig. Jag ville inte se in i hans ögon, men han tvingade mig. Hans ansikte var blodigt. Skadat. Ögonen var stora. Blodsprängda. De stirrade in i mina. Det syntes att han hade ont.
    ”Jag vill ha mina svar!” röt han.
Jag svarade inte. Förstod inte riktigt vad han menade. Det var ju jag som ville ha svar. Han slog mig i ansiktet. Någon skrek till bakom oss.
    ”Ge mig mina jävla svar!” vrålade han.
Han knuffade bak stolen så att den föll ner i marken. Nacken slogs ihop med marken.

Mikomi stirrade ner på stolen när han insåg vad som hände.
    ”Nej”, stammade han. ”Nej det här är inte sant.”
Termaki skrattade där han låg fastspänd på marken.
    ”Men det är det.”
Mikomi backade.
    ”Nej”, viskade han, ännu en gång. ”Nej det stämmer inte… Stämmer inte.”
Han tog tag om pannan. Kände knölarna som höll på att växa ut.
    ”Nej det är min dröm. Den som följt mig… men… men…”
Mikomi kunde inte avsluta meningen. Det gick inte. Mer av Termakis hesa skratt hördes.
    ”Men?” Han ville höra Mikomi säga det. Han ville höra att han hade varit skurken i hans dröm.
    ”Men det var jag som satt fast i stolen”, viskade Mikomi. Han kunde inte förstå att han faktiskt sa det han sa. Det kändes absurt.

Termaki skrattade återigen. Det var som om han väntat på den här stunden mycket länge, och nu, nu när den äntligen var här släpptes alla känslor som fanns begravda inom honom äntligen ut.
    ”Klart som fan att det var du som satt fast i stolen. Förstod du aldrig vad drömmen var?”
Mikomi stod som förstelnad och stirrade ner på stolen.
    ”Nej.”
    ”Det var en varning. Belsebub försökte varna dig!”
Mikomi kände hur läppen ofrivilligt började darra.
    ”Vadå varna mig? Vad fan pratar du om?”
    ”Han försökte få dig att lägga ner allting. Få dig att inse att hela den här tiden så har det varit du som har varit den onde av oss. Inte jag.”
Mikomi var tvungen att ta stöd av det halvtrasiga altaret. Han visste inte varför, men han hade börjat darra och han kände sig kallsvettig. Han kände på sig att någon hade berättat allt det här för honom förut, men det var som om han glömt det. Han mindes Bachitari uppe på berget. Han hade sagt något som fått honom att må likadant.
    ”Hur kan du inte se det, Mikomi?”
    ”Lyssna inte på honom!” ropade Tsuyayaka. Hon höll sig fortfarande lite vid sidan av. ”Han försöker förvirra dig.”
Mikomi tittade på henne. Hon hade rätt. Det var klart att han försökte förvirra honom.
    ”Mikomi! Lyssna på mig! Jag försöker inte förvirra dig! Jag försöker berätta sanningen.”
Mikomi haltade fram till honom.
    ”Vilken sanning?” väste han så att saliven yrde åt alla håll.
Termaki stirrade upp på honom.
    ”Hogosha älskade dig Mikomi.”
I ren ilska stampade Mikomi i Termakis mage. Han kände hur foten sjönk ner i det öppna såret.
    ”Nämn aldrig min far igen!” vrålade han.
Han lät foten trycka hårdare på såret.
    ”Tänk Mikomi! Det är det enda förklarbara sättet som inte lämnar massor av lösa trådar!” Han vrålade högt när Mikomi tryckte hårdare med foten. ”Allt passar samman!”
Han vrålade högt igen.
    ”Lyssna på mig Mikomi! Han ville bara…”
Meningen övergick i ett skrik som gjorde ont att bara lyssna på. Mikomi tog bort foten.
    ”Du vet inte vad du pratar om”, väste han.
Termaki fortsatte när smärtan väl gått över.
    ”… han ville bara separera dig från Belsebub.”
Mikomis kände kallsvetten igen.
    ”Det var därför han gav oss demoner tillstånd att komma in i byn. För att ta med dig till helvetet och separera dig. Precis på samma sätt som vi separerade Kaibutsu från Maaria.”
Mikomi stammade när han fick höra det.
    ”Du ljuger… Du vet inte vad du pratar om… Min far hatade mig. Han ville döda mig… han ville…”
    ”Han blev överlycklig när Maitsuka hittade dig.”
Mikomi föll ihop på golvet. Smärtorna från förut, Belsebub som försökte ta över hans kropp, blandades med en ny sorts smärta.
    ”Men han hade inget annat val än att slänga ut henne ur byn när han fick reda på vilka planer hon hade för dig. Hon ville använda dig för att ta över helvetet.”
    ”Håll käften! Du ljuger!”
    ”Hon ville manipulera ditt sinne till att tro att helvetet skulle komma för att döda dig. Hon ville manipulera dig. Få dig att tro att helvetet var ute efter dig! Hon ville göra dig rädd. Hon ville att du skulle smälta ihop med Belsebub, få ett sinne så förgiftat att du skulle döda Samael och sedan ta över titeln som djävul! Hon ville få dig att döda Samael! Ta över helvete, så att hon sedan skulle kunna göra vad hon ville med det! Och vet du vad det värsta är? Hon har lyckats med det!”
Mikomi slog pannan mot golvet.
    ”Nej!” grät han. ”Det stämmer inte. Hogosha hatade mig!”
    ”Nej!” röt Termaki. ”Mikomi du måste tro på mig! Han hatade dig inte!”
    ”Men varför sa han inget? Varför berättade han inte?”
    ”Ditt sinne var redan förgiftat nog, Mikomi. Du skulle inte ha lyssnat”, det smärtade emot när Termaki sa orden. ”Precis på samma sätt som du vägrar att lyssna nu.”
    ”Jag lyssnar visst!” vrålade Mikomi, ”men inte på dina lögner! Hör du hur dum du själv låter när du glorifierar helvetet?”
    ”Men det gör jag inte!” vrålade Termaki. ”Helvetet existerar inte! Det finns inget att glorifiera!”
Mikomi ville skada Termaki igen, men kunde inte samla nog med styrka för att lyckas resa sig.
    ”Vi är i helvetet nu!” vrålade han.
För första gången på mycket länge brast Termaki ut i ett gapskratt.
    ”Mikomi, vi befinner oss i ett gamalt avloppssystem. En plats där man låste in Samael för många hundra år sedan.”
    ”Ljug inte för mig igen!” Mikomis röst var ännu högre nu. Så hög att det smärtade i hela huvudet när han skrek. ”Vad säger du då om allt som har hänt här nere? Hur förklarar du att Tsuyayaka hamnade här nere? Och vad har du att säga om de andra döda i vattnet? Vad har du att säga om värmen och om lavan?” Mikomi gestikulerade.
    ”Tsuyayaka är inte död. Det finns ingen värme. Ingen lava och inga döda. Du hallucinerar Mikomi. Du ser saker. Värmen kommer från din feber. Och vet du varför du ser saker? Det är för att du låtit Belsebub ta över. Du är dödligt sjuk Mikomi.”
Mikomi kunde inte svara. Allt hade varit en hallucination. Men en sak stämde inte. Vad menade han med att Tsuyayaka inte var död? Han hann inte fråga innan Termaki hade börjat prata igen.
    ”Mikomi, jag förstår inte hur du kan ha förbisett allt. Du känner väl till legenden om den fallne ängeln? Legenden om Lucifer?”
Mikomi darrade nere på golvet.
    ”Ja. Ja det gör jag. Lucifer skapade helvetet efter att ha förvisats från helvetet.”
Det dröjde nästan en minut innan Termaki kunde svara.
    ”Han förvisades inte Mikomi. Han skickades ner för att skapa helvetet. Skapa en sista viloplats åt de döda. Mikomi, Lucifer var en levande legend.”
    ”Men du sa att helvetet inte existerade.”
    ”Nej, och det är sant. Lucifer skapade en plats dit själen kunde resa, men inte kroppen. Helvetet är en plats dit våra sinnen reser. Inget annat.”
    ”Men du är ju här nu… fullt levande.”
Mikomi började lugna ner sig. Det kändes som om Belsebub slutat försöka ta över, men Mikomi visste att det bara var tillfälligt.
    ”Det är jag. Vi demoner kan inta våra gamla ruttnande kroppar om vi behöver det. Men bara för att skydda helvetet. Förstår du inte Mikomi? Det är därför som det värsta straffet som man kan ge till en demon är att slänga ut honom ur helvetet. Utanför helvetet får han ingen vila.”

För en stund trodde nästan Mikomi på vad han hört. Sedan kände han hur Belsebub gjorde ett nytt försök att ta över och han blev rasande igen.
    ”Du ljuger!”, vrålade han. ”Min mor skulle aldrig göra det där!”
Mikomi reste sig upp igen.
    ”Men skulle du kunna acceptera att sin far gjort det?” Termaki tittade upp på honom. Det kändes som om han övertygat honom.
    ”Ja”, svarade Mikomi. ”Det skulle jag kunna acceptera.”
Han stampade Termaki i magen igen och gjorde sig redo för att stampa en tredje gång när han greps av en smärta i pannan som fick honom att falla baklänges.
    ”Mikomi, du måste inse det, annars är vi dömda allihop. Din mor, kokade ihop en plan. Det första steget var att förvränga ditt sinne. I hela ditt liv har hon på olika sätt, fast hon inte har funnits i byn, talat om för sig att helvetet är en ond plats.”
    ”Det är en ond plats”, röt Mikomi. ”Bachitari var ond. Ahkesh var ond. Jag skulle kunna sitta här i flera timmar och ge dig namnen på demoner som är sinnesrubbade och onda.”
Nu var det Termaki som blev arg.
    ”Hur i helvete kan du döma ett folkslag baserat på enbart ett par personer? Jag har sett onda människor, men aldrig har jag sett mänskligheten som ett ont folkslag.”
Mikomi teg. Termaki fortsatte:
    ”Maitsuka förvirrade dig. Finalen dock, kom inte förens du mötte henne personligen. Det var så som hon talade om för dig att Asmodeus, en sagoperson som hon hittade på, höll på att dö och att hela världen bara var några centimeter från att förintas. Hon tände en gnista inom dig. Hon skapade hat mot Samael.”
Mikomi hade börjat gråta.
    ”Även de ’vänner’ som du har mött under resan har föråt dig. Gisou skaffade fram altarets nyckel. En nyckel som skulle öppna dörren till Samaels håla. Det enda som du verkar ha fått rätt är att vi stängde in Samael. Han blev galen när hans söner togs ifrån honom. Man hade inget annat val än att låsa in honom.”
Mikomi tittade på Samael som låg under den andra demonen. Termaki fortsatte:
    ”Tayorinai lade till trovärdighet. Hon ledde dig in på tankebanor som Maitsuka velat att du skulle ta hela tiden. Att hon skulle fatta känslor för dig, och ta självmord, var inte en del av planen.”
Termaki gjorde en kort paus, som för att ge Mikomi en chans att smälta all information.
    ”Sedan hade vi Damu”, fortsatte han. ”Hans del i den här uppvisningen var såklart att fly från er andra och hämta ’demonen’ som för tillfället håller fast Samael. Maitsuka var inte dum. Hon visste att du inte skulle kunna döda Samael själv, så hon använde ’demonen’ för att hålla fast Samael medan du avslutade jobbet.”
Mikomis gråt ökade.
    ”Nej”, viskade han. ”Fortsätt inte.”
Termaki lyssnade inte. Eller, brydde sig inte vore nog ett bättre ordval.
    ”Alla dina vänner från Katanashi var med på planen. De styrdes av Gisou, som i sin tur tog order från Maitsuka.”
    ”Fortsätt inte!” röt Mikomi. Han visste vad Termaki skulle säga härnäst, och han ville inte höra det.
    ”Men planen hade sin början i Katanashi, och du bodde i Chuuko Yama…”
    ”Fortsätt inte säger jag ju!”
    ”… någon var tvungen att leda dig till Katanashi!”
    ”Säg inget mer!”
    ”Det är bara att inse Mikomi!” Termaki nickade åt Tsuyayaka. ”Din flickvän har lurat dig. Hon ledde hela planen efter att Maitsuka dog och vet du varför?”
Termaki stirrade på Mikomi
    ”Tsuyayaka var hennes dotter.”
Tsuyayaka började backa.
    ”Åh gud!” Mikomi begravde ansiktet i sina händer. Vrålade. Skrek. Det fick inte vara sant. Men det var det.
    ”Det var när Hogosha upptäckte att du började spendera tid med henne som han kallade på helvetet. Först bad vi dig ansluta dig till oss, men du vägrade så vi var tvungna att ta till våld. Till och med Belsebub själv försökte stoppa dig. Han varnade dig med drömmar. Han försökte ta över din kropp. Självklart ville han aldrig ta över helvetet. Han ville bara att du skulle få ett hälsosamt liv. Men nu är det för sent. Ditt sinne är förgiftat och förvridet och Belsebub vet inte själv vad han vill. Även om jag får dig att inse sanningen så kommer aldrig Belsebub att inse det.”
    ”Om allt är kört”, grät Mikomi, ”så kan du väl snälla inte säga något mer. Jag orkar inte.”
Termaki nickade.
    ”Jag kan bespara dig det.”

Under tiden hade Tsuyayaka närmat sig. Hon hade också börjat gråta.
    ”Du får inte lyssna på honom Mikomi. Jag erkänner. Jag är Maitsukas riktiga dotter, och jag skulle, nej jag tvingades att hjälpa hennes med sin plan… men… jag älskar dig på riktigt. Flera gånger har jag velat fly och föreslagit det men något har alltid stoppat oss. Men nu, nu är de andra döda och jag kan älska dig på riktigt. Mikomi jag är oskyldig. Förstår du inte?”
Orden kändes smutsiga. Äckliga. Tsuyayaka var inte samma person för honom längre.
    ”Bort från mig”, snäste han när hon försökte närma sig.
Termaki såg på dem.
    ”Mikomi inser du att hon ljuger?”
Mikomi tittade upp i Tsuyayakas ansikte.
    ”Ja det gör jag.”
Tsuyayakas underläpp började darra.
    ”Jag är oskyldig”, grät hon. ”Du måste tro mig.”
Termaki kunde inte hålla sig längre, trots att han lovat Mikomi att inte säga något mer.
    ”Tsuyayaka det finns bevis som visar motsatsen. Det starkaste, som du aldrig kommer ifrån var att du hade kontakt med Obake. Han hjälpte dig att framställa en ’medicin’ som skulle förvandla en människa till en ’demon’. Att du sedan använde det på hans fru, visste han inte. Han trodde gott om dig Tsuyayaka, men du svek honom. Utnyttjade honom och använde honom och hans fru.”
Mikomi stirrade på demonen som höll fast Samael. Det var Obakes fru. Allt föll på plats.
    ”Det var du som skrev breven till Gisou”, stammade han.
Tsuyayaka skakade på huvudet, men Mikomi visste att det var sant.
    ”Och brevet som Gisou skickade tillbaka, där han frågade om du ville ha hjälp med frugan eller inte, var en seriös fråga, inte ett hot. Han ville veta om du klarade av att förgifta henne själv.”
Tsuyayaka grät mer och mer.
    ”Hur kan du tro något sånt om mig? Jag älskar ju dig. Snälla ge inte upp. Fly med mig.”
Hon tog tag om hans hand. Mikomi ryckte inte undan sin.
    ”Åt helvete med allt ihop”, var de sista orden han sa och sedan lät han Belsebub ta över.

Den väldiga besten reste sig upp i rummet och gav ifrån sig ett vrål. Han hade inte längre en personlighet. Inga tankar. Han var bara ett monster som skulle döda allt som kom i hans väg.

Det kalla, blå spjutet sköt ut ur hans bröst. Han hade aldrig känt en sådan känsla, en sådan kyla förut. Som en elektrisk impuls som åkte genom hela kroppen och exploderade i bröstet där de skar rätt genom hjärtat. Det kändes fantastiskt, och det gjorde honom så lycklig. Han föll framåt på knä och landade i smutsen på golvet. Ahkesh drog ut spjutet och lät den döda kroppen falla ner på marken där Tsuyayaka snart skulle springa fram, gråtande och kasta sig över liket.
    ”Mikomi!” ropade hon förskräckt, men det fanns inte längre någon Mikomi som kunde svara henne.
Hon begravde ansiktet i hans döda, kalla armar och låg gråtande kvar.

Ahkesh och Termaki vandrade ut ur tunnlarna och kom ut på Chuuko Yamas gator där de länge stod och bara drog in den friska, rena luften i sina lungor. Termakis händer var fortfarande blodiga efter att han hade dödat Samael.
Han försäkrade Ahkesh om att de gjort rätt sak och att Ahkesh hade gjort vad som var tvunget att göras för att helvetet skulle få finnas kvar i frid, och att Termaki var tacksam för det. Han lovade att Ahkesh skulle få tillträde till helvetet igen vilket han senare fick.

De såg på medan himlen sakta växlade färg. Gryningen gav den en röd färg.
    ”Jag önskar att så många inte behövt mista livet för att skydda det här”, mumlade Ahkesh.
Termaki såg på honom. Det fanns en viss sorg i hans ögon.
    ”Jag med.”
Ahkesh suckade. Han verkade ha svårt att komma in på det samtalsämne som han ville ta sig in på.
    ”Minns du Bachitari?” frågade han.
Termaki nickade.
    ”Det kommer jag alltid att göra.”
    ”Han var en bra man.”
Termaki tittade på honom. Han förstod bandet som Bachitari och Ahkesh hade delat.
    ”Han dödade många och skadade desto fler. Men i livet var han den bästa man som man någonsin kan tänka sig.”
Orden fick små tårar att rinna ner för Ahkeshs kinder.
    ”Det jag försöker säga antar jag, är att jag önskar att han inte dött uppe på det där berget. Han hade gjort sig förtjänt av sin vila.”
Termaki såg på honom. Sedan såg han upp på himlen och dess röda färg. Han drömde sig bort ett tag, och sedan sa han, fortfarande med blicken på himlen:
    ”Jag är säker på att Bachitari vilar just nu… Bara inte här.”